Vaknade
Irriterad
Marinerad i ilska
Hatar
Tål ingenting
Svettas
Yr
Mår illa
onsdag 16 januari 2008
måndag 14 januari 2008
Vändningar
Nu vänder det igen.
Fyra dagar då jag mått bra. Varken mer eller mindre.
Men så igår kväll kände jag tankarna och oron komma.
Idag vaknade jag med dunkande huvudvärk och tårarna nära.
Jag ORKAR inte mer.
Fyra dagar då jag mått bra. Varken mer eller mindre.
Men så igår kväll kände jag tankarna och oron komma.
Idag vaknade jag med dunkande huvudvärk och tårarna nära.
Jag ORKAR inte mer.
onsdag 9 januari 2008
Intressant från Frk F
Läste något intressant i Frk Fs blogg igen. Det här får mig att undra ännu mer om jag verkligen har en Bipolär störning. Kan det inte vara "bara" adhd? Synd att jag inte fick prova en medicin i taget i stället för alla tre samtidigt.
Kriterier för ADHD hos vuxna
*Motorisk hyperaktivitet (dysforisk (typ olycklig) när personen är inaktiv)
*Uppmärksamhetsbrist (bl a gällande tider, bilnycklar etc)
*Affektlabilitet (humörsvängningar som varar några timmar till några dagar)
*Häftigt temperament , kortvariga utbrott
*Emotionell överreaktion (på bl a stress)
*Desorganiserad, fullföljer inte uppgifter
*Impulsivitet (inleder och bryter relationer abrupt, otålig, fattar överilade beslut)
*Associerade symptom (missbruk, antisocial personlighetsstörning, relationsproblem)
Förekomst
*En till tvåtredjedelar, motsvarande 1-6%, av de som haft AD/HD i barndomen, har även kliniskt signifikanta AD/HD-symptom i vuxen ålder
ADHD - komorbiditet (typ samsjuklighet, dubbeldiagnos)
*Egentlig depression 20 -30%
*Bipolär sjukdom 4-8%
*Ångestsyndrom20 -30%
*Ätstörningar 10%
Likheter mellan ADHD och bordeline personlighetsstörning
*Impulsivitet
*Humörsvängningar och utbrott
*Lätt uttråkade
*25% av vuxna med AD/HD har också en cluster B diagnos (borderline, antisocial, histrionisk, eller narcissistisk personlighetsstörning)
Skillnader mellan ADHD och borderline personlighetsstörning
*AD/HD debuterar i barndomen och är bestående
*AD/HD har kroniska problem med koncentration och överaktivitet
*Utbrotten är kortvariga vid AD/HD; ilskan rinner av snabbt
*AD/HD kännetecknas inte av självskadande beteende, identitetsstörning eller övergivenhetskänslor
Konsekvenser av ADHD
*Jobbrelaterade problem (snabbt uttråkad, svårt att passa tider, byter jobb ofta)
*Relationsproblem
*Ekonomiska problem/spelberoende
*”Sensation seeking”
*Fler olyckor (5 x så många)
*Tvångsmässigt beteende
*Dåligt självförtroende
*Kriminalitet
ADHD hos vuxna - utredning
*Anamnes från patient (typ sjukdomshistoria)
*Anamnes från anhörig
*Neuropsykologisk testning
*Pedagogisk utredning
ADHD - behandling
*Pedagogisk behandling
*Psykologisk behandling
*Stöd från sociala myndigheter (kontaktperson, boendestöd, hjälp att betala räkningar, godman)
*Medicinering (Tex Ritalin, Conserta, Strattera)
En del tillägg och ändringar har jag gjort och markerat blå och en del har jag tagit bort. För att läsa hela, se:
Källa: http://frkf.wordpress.com/
Kriterier för ADHD hos vuxna
*Motorisk hyperaktivitet (dysforisk (typ olycklig) när personen är inaktiv)
*Uppmärksamhetsbrist (bl a gällande tider, bilnycklar etc)
*Affektlabilitet (humörsvängningar som varar några timmar till några dagar)
*Häftigt temperament , kortvariga utbrott
*Emotionell överreaktion (på bl a stress)
*Desorganiserad, fullföljer inte uppgifter
*Impulsivitet (inleder och bryter relationer abrupt, otålig, fattar överilade beslut)
*Associerade symptom (missbruk, antisocial personlighetsstörning, relationsproblem)
Förekomst
*En till tvåtredjedelar, motsvarande 1-6%, av de som haft AD/HD i barndomen, har även kliniskt signifikanta AD/HD-symptom i vuxen ålder
ADHD - komorbiditet (typ samsjuklighet, dubbeldiagnos)
*Egentlig depression 20 -30%
*Bipolär sjukdom 4-8%
*Ångestsyndrom20 -30%
*Ätstörningar 10%
Likheter mellan ADHD och bordeline personlighetsstörning
*Impulsivitet
*Humörsvängningar och utbrott
*Lätt uttråkade
*25% av vuxna med AD/HD har också en cluster B diagnos (borderline, antisocial, histrionisk, eller narcissistisk personlighetsstörning)
Skillnader mellan ADHD och borderline personlighetsstörning
*AD/HD debuterar i barndomen och är bestående
*AD/HD har kroniska problem med koncentration och överaktivitet
*Utbrotten är kortvariga vid AD/HD; ilskan rinner av snabbt
*AD/HD kännetecknas inte av självskadande beteende, identitetsstörning eller övergivenhetskänslor
Konsekvenser av ADHD
*Jobbrelaterade problem (snabbt uttråkad, svårt att passa tider, byter jobb ofta)
*Relationsproblem
*Ekonomiska problem/spelberoende
*”Sensation seeking”
*Fler olyckor (5 x så många)
*Tvångsmässigt beteende
*Dåligt självförtroende
*Kriminalitet
ADHD hos vuxna - utredning
*Anamnes från patient (typ sjukdomshistoria)
*Anamnes från anhörig
*Neuropsykologisk testning
*Pedagogisk utredning
ADHD - behandling
*Pedagogisk behandling
*Psykologisk behandling
*Stöd från sociala myndigheter (kontaktperson, boendestöd, hjälp att betala räkningar, godman)
*Medicinering (Tex Ritalin, Conserta, Strattera)
En del tillägg och ändringar har jag gjort och markerat blå och en del har jag tagit bort. För att läsa hela, se:
Källa: http://frkf.wordpress.com/
torsdag 27 december 2007
Kanske bättre
Kanske förväntar jag mig för mycket av medicinerna för snabbt?
Nu när julen passerat så tror jag att jag märker en förbättring. Julen och andra familjesamankomster brukar vara väldigt stressande och inte speciellt kul. Mannen och jag brukar fräsa och snäsa åt varandra.
Inte i år. Jag har varit lugn, känt mig balanserad. Kunnat ta en sak i taget utan att låta mig överfallas av saker jag måste göra.
Skönt, hoppas att jag snart känner mig stark nog att ta tag i jobbbiten...
Nu när julen passerat så tror jag att jag märker en förbättring. Julen och andra familjesamankomster brukar vara väldigt stressande och inte speciellt kul. Mannen och jag brukar fräsa och snäsa åt varandra.
Inte i år. Jag har varit lugn, känt mig balanserad. Kunnat ta en sak i taget utan att låta mig överfallas av saker jag måste göra.
Skönt, hoppas att jag snart känner mig stark nog att ta tag i jobbbiten...
lördag 22 december 2007
Läget - Förvirrat
Tyvärr varade inte min optimism så länge, ett par veckor efter mitt senaste inlägg verkar Lamictalen inte riktigt bita längre. Eller den kanske biter, men inte tillräckligt.
Eller, inte vet jag, diagnoserna går i varandra, så jag vet inte vilken medicin som inte biter, jag är mer som vanligt iaf.
Det som är mitt största problem och som inte nämnvärt har blivit bättre är mina humörsvängningar och min rädsla för att bli avvisad, inte räcka till.
Humörsvängningarna drabbar ju framför allt familjemedlemmar Jag måste alltid överbevisa mamma tex, hon får inte tycka som hon vill, hon ska tycka som jag!
Orkar jag ens berätta om ett "frispel" jag hade förra lördagen när vi gått och lagt oss? Men jo. För en skitsak, som kändes livsviktig då.
Tyckte inte att mannen sa att han älskade mig ofta nog, började älta, han var trött och ville sova, jag låg kvar ångestandades, upp till datorn, det liksom brann i huvudet, flåsar...Tog på min kläder, ut och gick i kylan, grinade och flåsade...Ringde mannen, grinade och sa att han sket i mig annars skulle han säga att han älskade mig osv, osv. La på i hans öra. Sen tyckte jag att allt bekräftades av att han inte ringde upp mig igen, (efter att jag slängt på luren i örat på honom)...
Hem.
Stampade in med vinterkängorna på, tog två propavan svalde ner dom med en massa rödvin, han kom upp. "vad är det nu då" sa han trött.
Jag taggade till på hans sura ton. Jag ältade på ett tag, ville få honom att "erkänna" att han inte älskar mig. Men tillslut grinanade fick jag ur mig att jag inte vet vad jag håller på med och att jag inte KAN sluta.
Då, till sist, tröstade han mig...propavanen och vinet började verka och jag kunde sova.
Sen i veckan kom mannen hem, när syster var här och fikade. Då berättade han att han skulle på julbord med firman på lördagkvällen två dagar före julafton.
Då klickar det till i huvudet, jag HATAR honom och hans djävla firma som gör att han inte vill vara med mig, som stjäl min lördagkväll av mig.
Ja, jag vet, det är helt skruvat.
Jag reagerar inte med styrka passande tillfället.
Jag bara flippar iväg.
Han skulle lika gärna sagt att han skulle flytta, smärtan för mig är lika stor.
Det bara svider i mig, jag är spydig och otrevlig för det gör så ont och jag vet inte vad jag ska göra av smärtan.
Nu är det lördagkväll, han skulle vara där åtta, nu är klockan tio, och jag tittar på klockan hela tiden fast jag försöker låtsas som inget...
Kommer han hem senare än elva, så vet jag att jag kommer att vara jätteledsen när han kommer, men dölja det bakom en nonchalant spydig ton. Varför? För att det är ett svek att han kan vara ifrån mig mer än ett par timmar, när det är valfritt. Och det betyder att han inte alls älskar mig, för då skulle han väl vara mig alltid, eller??
Jag vet inte varför, och jag vet inte vad jag tror ska hända. Inte en aning. Men jag är så djävla skiträdd.
Jag får verkligen jobba hårt för att kunna sitta hemma och ta det lugnt. Vill liksom hämnas och göra honom lika illa som han gör mig, men det kan jag inte, för det här är ju inte något som dom flesta skulle bli sårade av, det är ju helt naturligt att tillbringa tid isär fast man lever ihop. Jag gör ju det, då är det ok...
Och det är inte svartsjuka, det kanske man skulle kunna tro, men jag litar faktiskt på honom, har aldrig haft anledning att göra det.
Så här har jag alltid hållit på. Att han orkar. Att jag orkar.
Men faktum är att det går lite lättare nu än det har gjort tidigare, så kanske gör medicinen skillnad ändå????!!!!
Men det går överhuvudtaget så himla fort för mig att rasa ner i ilska, ledsamhet, ångest.
Jag kan (som igår) sitta i bilen, gilla livet, sjunga med i radions musik, sen kommer jag att tänka på något ,och faller som en sten. Sen går det inte alls lika lätt att klättra upp igen.
Men nu ska jag kanske börja äta Litium. Blev rädd först, det känns som en otroligt tung medicin för väldigt sjuka människor. Är det det jag är? Riktigt djävla psyksjuk?
Ja, kanske...
Och skitsamma, jag orkar inte leva så här, jag kommer att skrämma bort honom tillslut, och då har jag bara mig, och det orkar jag inte heller.
Påverkar mitt jobb gör det också. Tror aldrig jag ska klara av mina uppgifter, tror att folk tycker illa om mig, tror att folk pratar illa om mig bakom min rygg, fast jag får massor med uppmuntran och ofta får höra att jag är duktig. Men det hjälper inte, det biter inte. Jag klarar det ett tag, men sen så faller jag, även där.
Orkar inte med för mycket uppgifter, orkar inte med tanken på för mycket uppgifter, för jag är djävligt snabb och hinner massor i perioder, men sen faller jag. Men allt hopar sig och jag kan inte prioritera. Känner mig bara maktlös och mindervärdig, dålig.
Nu är klockan halv elva...jag, som vanligtvis är hård som sten i magen, springer hela tiden. Så har jag också alltid varit, det som startar i huvudet sätter sig i kroppen...Sjukt.
Och det värsta är att han säger att han ska bli tidig för att göra mig glad, men sen så blir det iaf sent och då anklagar jag honom för att ljuga...
Djävla skitliv...så trött, det är sånt här som gör att jag hellre är ensam än lever med någon som kan såra en...
torsdag 29 november 2007
Läget just nu
Jag mår bättre nu än jag gjort i hela mitt liv, vad jag kan minnas iaf.
Det ständiga malandet i huvudet är borta. Den där känslan av att gaspedalen har fastnat, som jag alltid har haft, den finns inte. Motorn har äntligen stannat. Fortfarande har jag en del biverkningar, torra ögon, torr mun, finnar, huvudvärk och svaghet i kroppen, men det är det värt!
Jag känner mig tacksam och befriad!
Samtidigt så har jag ju fortfarande problem. Problem som gör mig arg och fräsig i tonen, som triggar aggressivitet och skrikande från mig. Jag får kort stubin och tänker elaka tankar, jag kallar det Taggad. Det händer inte alls lika ofta som förut, men fortfarande för ofta.
Problem:
Jag tål inte stress. Ingen stress alls, och jag blir stressad av ingenting.
- Att skynda mig är stressande. Hur mycket tid jag än har på mig så känner jag mig stressad mot slutet. Jag har svårt att organisera allt så jag inte glömmer något, svårt att göra en sak i taget, jag gör allt samtidigt och kommer på nya saker jag måste under tiden. Jag har även svårt att rangordna sakerna och veta hur mycket tid jag kan lägga på dom olika momenten. Svårt att avgöra viktighetsgrad. Jag kan börja städa badrummet i tio minuter, tid jag borde lägga tex på att stryka. Jag är alltid mer eller mindre sur och taggad när vi ska iväg. Måste jag dessutom få Sonen färdig (behövs massor med tjat) så blir det ännu värre.
-Att laga mat när det är för mycket ljud och yttre stimulans gör mig taggad.
- Höga ljud överhuvudtaget stressar mig, och är det olika ljud från olika saker som tex Tvn, Sonens stereo, telefoner och datorn samtidigt blir jag väldigt störd.
- Plötsliga ljud får mig ur balans, och det verkar ta mycket längre tid för mig att bli lugn igen än det verkar göra för "vanliga" personer. Både C och S gillar att skrämmas, jag hatar det. Hittills har dom tyckt att just det är det roliga, att jag blir så rädd. Men jag blir rädd och sen arg! C har slutat nu, men S har ju lite svårt att behärska sig så han gör det fortfarande ofta. Plötsligt skällande hundar är också jobbigt. Innan jag har tänkt har jag skrikit TYYST!
-Affärer eller ställen med mycket folk och trångt gör mig helsvettig av stress. En förutsättning för att jag ska klara det är att jag är full. Funkar på krogen men inte i affärer! Jag har alltid hatat krogen på lönehelger, det har jag sagt länge, då brukar jag gå hem tidigt. Ställen som Toys ´r Us och MediaMarkt är en riktig mardröm. Olika musik och ljud från alla håll, massor med saker överallt.
Jag klarar sådana här ställen och händelser, men det krävs en sådan enorm ansträngning så jag nästan måste hem och sova eller i alla fall vara i fred efteråt. Annars blir jag taggad.
Jag handlar helst ensam, för är någon med mig som vill prata och diskutera olika kläder eller varor så blir jag ännu mer stressad. Det är liksom svårt att växla mellan olika grejer som stimulerar mig negativt. Jag måste tex anstränga mig för att sålla bort musiken i affären så att jag överhuvudtaget ser vilka kläder som finns så jag fixar inte att samtidigt prata med någon. Eller då måste jag liksom anstränga mig och "växla" över till den personen. Jag har på något vis svårt att fånga det som jag måste fånga, allt bara snurrar runt och brusar över mitt huvud.
-Jag tolkar det som folk säger ordagrant, funkar inte så bra alla gånger. Jag tar ofta skämt för allvar om inte personen ler samtidigt.
-Jag har väldigt dåligt minne, speciellt för saker som hänt mig för ett tag sen. Jag kan se mig själv på kort görandes något speciellt, jag kan veta att jag tex varit i Grekland men jag kommer inte ihåg det. Samtidigt tycker jag att jag kommer ihåg saker, och hävdar med bestämdhet att jag har rätt tills jag blir överbevisad (vilket jag oftast blir tyvärr :)).
-Jag kommer inte ihåg saker som inte finns i min omedelbara närhet, eller saker jag inte ser dagligen. När jag öppnar ett skåp så kan jag ha tio dukar där, fast jag inte trodde jag hade någon och därför köpt en ny. Läppglans har jag 20 tals, för dom som inte ligger i väskan finns liksom inte. Jag har fyra ungefär lika svarta skor, för jag har samma smak, men jag kommer inte ihåg att jag redan har dom. Dom ringar, örhängen, halsband osv jag inte har på mig finns inte heller. Porslin som finns i skåp jag sällan är i. Kläder som ligger underst. Människor jag sällan umgås med mm.
-Jag verkligen liider av separationsångest. När min man åker iväg, eller när min son är hos sin pappa längtar jag ihjäl mig. Det känns som om dom inte finns längre. Som om jag inte finns för dom längre. Jag kan inte lita på att dom kommer tillbaka. Och mot min man skyddar jag mig genom att vara sur och avig så att han inte ska tro att jag längtat.
-Jag tror inte att folk lägger märke till, eller minns mig. Om inte dom hejar först så törs jag inte heja. Det har jag aldrig gjort och därför ofta uppfattas som stroppig. Det här har jag jobbat länge på att sluta med, men det är inte så lätt.
-Det är oerhört svårt att komma igång med saker. Jag skriver långa "att göra listor" sen gör jag bara det absolut nödvändigaste. Men lyckas jag börja så går det snabbt och är jag väl igång så slutar jag inte för än jag är klar.
-Jag vill oftast inte deltaga själv, men jag tittar gärna. Antingen håller jag mig väldigt i bakgrunden eller också är jag dominant och leder samtalet utan hänsyn till andra.
-Ofta känner jag mig väldigt ensam när jag inte är ensam, ju mer folk, desto mer ensam liksom, och inte alls ensam när jag är det.
Men, saker har blivit bättre!
-Jag är inte lika impulsiv, jag dör inte av att sitta i soffan utan planer för framtiden.
-Jag kan sova i en säng som inte är slät och nybäddad.
-Jag kan släppa saker som bara är småsaker och ältar inte ihjäl dom.
-Jag kan låta glad när mannen ringer, jag behöver inte försvara mig med surhet utifall han ringer för att han tänker försvinna ur mitt liv.
-Jag behöver inte genast börja jobba på en ny idé jag får, utan kan spara den till senare.
-Jag har fått ett glapp mellan tanke och handling som aldrig har funnits tidigare.
-Jag kan släppa en tråd.
-Jag kan avbryta ett gräl eller argumentation, jag behöver inte ha "rätt"
-Jag kan låta disken stå.
-Jag blir inte vansinnig på oreda någon annan ställt till med. Trött, men inte arg.
-Jag har lättare att stå ut med trångbodheten och mycket saker i lägenheten. Det känns inte som om väggarna är på väg emot mig.
Men bäst av allt är att det finns en frid i mitt huvud, ett lugn. Äntligen har det slutat snurra! Om jag får för mycket intryck och blir stressad snurrar det fortfarande, men förut så gjorde det det konstant.
Och tillfällena då jag taggar till är mycket färre än förut. Förut var det flera gånger varje dag, nu kanske det är en kort sak varannan dag. Intensiteten har också minskat och tiden det tar innan jag är lugn igen är kortare.
Och jag, och min familj har en förståelse för VARFÖR jag gör som jag gör, och reagerar som jag gör. Det är en styrka och en befrielse samtidigt som det är en sorg.
Det ständiga malandet i huvudet är borta. Den där känslan av att gaspedalen har fastnat, som jag alltid har haft, den finns inte. Motorn har äntligen stannat. Fortfarande har jag en del biverkningar, torra ögon, torr mun, finnar, huvudvärk och svaghet i kroppen, men det är det värt!
Jag känner mig tacksam och befriad!
Samtidigt så har jag ju fortfarande problem. Problem som gör mig arg och fräsig i tonen, som triggar aggressivitet och skrikande från mig. Jag får kort stubin och tänker elaka tankar, jag kallar det Taggad. Det händer inte alls lika ofta som förut, men fortfarande för ofta.
Problem:
Jag tål inte stress. Ingen stress alls, och jag blir stressad av ingenting.
- Att skynda mig är stressande. Hur mycket tid jag än har på mig så känner jag mig stressad mot slutet. Jag har svårt att organisera allt så jag inte glömmer något, svårt att göra en sak i taget, jag gör allt samtidigt och kommer på nya saker jag måste under tiden. Jag har även svårt att rangordna sakerna och veta hur mycket tid jag kan lägga på dom olika momenten. Svårt att avgöra viktighetsgrad. Jag kan börja städa badrummet i tio minuter, tid jag borde lägga tex på att stryka. Jag är alltid mer eller mindre sur och taggad när vi ska iväg. Måste jag dessutom få Sonen färdig (behövs massor med tjat) så blir det ännu värre.
-Att laga mat när det är för mycket ljud och yttre stimulans gör mig taggad.
- Höga ljud överhuvudtaget stressar mig, och är det olika ljud från olika saker som tex Tvn, Sonens stereo, telefoner och datorn samtidigt blir jag väldigt störd.
- Plötsliga ljud får mig ur balans, och det verkar ta mycket längre tid för mig att bli lugn igen än det verkar göra för "vanliga" personer. Både C och S gillar att skrämmas, jag hatar det. Hittills har dom tyckt att just det är det roliga, att jag blir så rädd. Men jag blir rädd och sen arg! C har slutat nu, men S har ju lite svårt att behärska sig så han gör det fortfarande ofta. Plötsligt skällande hundar är också jobbigt. Innan jag har tänkt har jag skrikit TYYST!
-Affärer eller ställen med mycket folk och trångt gör mig helsvettig av stress. En förutsättning för att jag ska klara det är att jag är full. Funkar på krogen men inte i affärer! Jag har alltid hatat krogen på lönehelger, det har jag sagt länge, då brukar jag gå hem tidigt. Ställen som Toys ´r Us och MediaMarkt är en riktig mardröm. Olika musik och ljud från alla håll, massor med saker överallt.
Jag klarar sådana här ställen och händelser, men det krävs en sådan enorm ansträngning så jag nästan måste hem och sova eller i alla fall vara i fred efteråt. Annars blir jag taggad.
Jag handlar helst ensam, för är någon med mig som vill prata och diskutera olika kläder eller varor så blir jag ännu mer stressad. Det är liksom svårt att växla mellan olika grejer som stimulerar mig negativt. Jag måste tex anstränga mig för att sålla bort musiken i affären så att jag överhuvudtaget ser vilka kläder som finns så jag fixar inte att samtidigt prata med någon. Eller då måste jag liksom anstränga mig och "växla" över till den personen. Jag har på något vis svårt att fånga det som jag måste fånga, allt bara snurrar runt och brusar över mitt huvud.
-Jag tolkar det som folk säger ordagrant, funkar inte så bra alla gånger. Jag tar ofta skämt för allvar om inte personen ler samtidigt.
-Jag har väldigt dåligt minne, speciellt för saker som hänt mig för ett tag sen. Jag kan se mig själv på kort görandes något speciellt, jag kan veta att jag tex varit i Grekland men jag kommer inte ihåg det. Samtidigt tycker jag att jag kommer ihåg saker, och hävdar med bestämdhet att jag har rätt tills jag blir överbevisad (vilket jag oftast blir tyvärr :)).
-Jag kommer inte ihåg saker som inte finns i min omedelbara närhet, eller saker jag inte ser dagligen. När jag öppnar ett skåp så kan jag ha tio dukar där, fast jag inte trodde jag hade någon och därför köpt en ny. Läppglans har jag 20 tals, för dom som inte ligger i väskan finns liksom inte. Jag har fyra ungefär lika svarta skor, för jag har samma smak, men jag kommer inte ihåg att jag redan har dom. Dom ringar, örhängen, halsband osv jag inte har på mig finns inte heller. Porslin som finns i skåp jag sällan är i. Kläder som ligger underst. Människor jag sällan umgås med mm.
-Jag verkligen liider av separationsångest. När min man åker iväg, eller när min son är hos sin pappa längtar jag ihjäl mig. Det känns som om dom inte finns längre. Som om jag inte finns för dom längre. Jag kan inte lita på att dom kommer tillbaka. Och mot min man skyddar jag mig genom att vara sur och avig så att han inte ska tro att jag längtat.
-Jag tror inte att folk lägger märke till, eller minns mig. Om inte dom hejar först så törs jag inte heja. Det har jag aldrig gjort och därför ofta uppfattas som stroppig. Det här har jag jobbat länge på att sluta med, men det är inte så lätt.
-Det är oerhört svårt att komma igång med saker. Jag skriver långa "att göra listor" sen gör jag bara det absolut nödvändigaste. Men lyckas jag börja så går det snabbt och är jag väl igång så slutar jag inte för än jag är klar.
-Jag vill oftast inte deltaga själv, men jag tittar gärna. Antingen håller jag mig väldigt i bakgrunden eller också är jag dominant och leder samtalet utan hänsyn till andra.
-Ofta känner jag mig väldigt ensam när jag inte är ensam, ju mer folk, desto mer ensam liksom, och inte alls ensam när jag är det.
Men, saker har blivit bättre!
-Jag är inte lika impulsiv, jag dör inte av att sitta i soffan utan planer för framtiden.
-Jag kan sova i en säng som inte är slät och nybäddad.
-Jag kan släppa saker som bara är småsaker och ältar inte ihjäl dom.
-Jag kan låta glad när mannen ringer, jag behöver inte försvara mig med surhet utifall han ringer för att han tänker försvinna ur mitt liv.
-Jag behöver inte genast börja jobba på en ny idé jag får, utan kan spara den till senare.
-Jag har fått ett glapp mellan tanke och handling som aldrig har funnits tidigare.
-Jag kan släppa en tråd.
-Jag kan avbryta ett gräl eller argumentation, jag behöver inte ha "rätt"
-Jag kan låta disken stå.
-Jag blir inte vansinnig på oreda någon annan ställt till med. Trött, men inte arg.
-Jag har lättare att stå ut med trångbodheten och mycket saker i lägenheten. Det känns inte som om väggarna är på väg emot mig.
Men bäst av allt är att det finns en frid i mitt huvud, ett lugn. Äntligen har det slutat snurra! Om jag får för mycket intryck och blir stressad snurrar det fortfarande, men förut så gjorde det det konstant.
Och tillfällena då jag taggar till är mycket färre än förut. Förut var det flera gånger varje dag, nu kanske det är en kort sak varannan dag. Intensiteten har också minskat och tiden det tar innan jag är lugn igen är kortare.
Och jag, och min familj har en förståelse för VARFÖR jag gör som jag gör, och reagerar som jag gör. Det är en styrka och en befrielse samtidigt som det är en sorg.
onsdag 21 november 2007
Läget...
Nu har jag inte skrivit här på ett tag, och det är ett gott tecken!
Sen i söndags har jag bara tagit två Alvedon!! Så superskönt att slippa huvudvärken!
Jag mår bra!
Fortfarande är det adhd problemen jag inte riktigt kommer överens med. Jag blir så oerhört lätt stressad. Det tar mig flera timmar bara att komma ur pyjamasen, tvingar jag mig så blir jag ilsken och andfådd och "motorn" i huvudet gasar.
I stort sett varje gång jag gör mig iordning för att gå iväg så känner jag för att ta en dusch till när jag är färdig. Jag är svettig och darrig fast jag inte har gjort något ansträngande.
Jag är väldigt lättpåverkad, igår var det fullmåne och jag kände verkligen att det var något konstigt på G, jag var ledsen, trött och lättsårad hela dagen. Idag är det bättre. Fortfarande, trots alla mediciner känner jag också av min PMS. Jag blir fumlig, lättrörd och mer irriterad än innan. Det kanske jag får leva med? Men det klarar jag bara jag mår bättre alla andra dagar!
Höga ljud och flera olika ljud samtidigt går inte heller...det liksom bara kokar till i huvudet och jag vill fly! Jättejobbigt när min lilla valp skäller på allt han ser om kvällarna i mörkret. Det skär i hela huvudet. Funderar på att stoppa i öronproppar, men då hör jag ju inte mördarna innan det är försent! :)
Nu vill jag börja jobba, men jag vill INTE tillbaka till IKEA. Orkar inte med alla frågor om varför jag varit borta så länge. Vill inte ljuga, men vill inte heller behöva berätta för kreti o pleti om varför.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)